Om meningsfullhet

KOLUMN I ÅBO UNDERRÄTTELSER

I skrivande stund är vi en vecka in i det Nya Året och tankarna förs till alla nära och kära. Livet i sig och vad som är av vikt har varit ett aktuellt tema både för mig personligen under det gångna året och med avseende på det världsläge vi befinner oss i allt sedan kriget i Europa tog över pandemin. 

Det finns flera bland ÅU:s kolumnister som skriver betydligt bättre och mer omfattande om världsläget, så jag går gärna tillbaka till det personliga perspektivet jag skrev om i min allra första kolumn för två år sedan under rubriken ”Kom ihåg era närmaste och gör 2021 till ett år värt att leva.”

Detta tema känns minst lika aktuellt i dagsläget. Efter årsskiftet har jag haft tid att fundera och meditera över innehållet i denna text. Just denna söndag editerar jag texten än en gång i en arkipelag långt ifrån den Åboländska skärgården. 

När jag var barn brukade min mor säga att jag funderade för mycket på saker och ting… det stämmer måhända.

Avstånd ger ett annat perspektiv på hur man ser på sitt liv – så gör också levnadsåren och samlade livserfarenheter. Det är dock av vikt att påminna sig om att vi kan omöjligen minnas allt vi erfarit i livet och att våra känslor och senare tillkommen information påverkar ens minnesfragment: ”Where we have strong emotions, we’re liable to fool ourselves” – Carl Sagan (ett citat ur Julia Korkmans bok ’Minnets Makt’).

När vi föds in i denna värld är vi oskyldiga och fulla av framtidstro. Ett nytfött barn är livets största mirakel: så var det även när min lillasyster fick sitt första barnbarn i en underbar julklapp. Samtidigt är vår tid begränsad på denna planet, det får vi erfara konkret varje gång vi förlorar en kär person. 

Jag tror på ett evigt liv, eller åtminstone på ett liv i en följande dimension. Alla som har läst sin Astrid Lindgren vet att i ’Nangilima’ kan ingen dö, där finns ingen ondska och alla invånarna lever i harmoni. Det är ju en värld man gärna vill tro på även i vuxenlivet.

Att läsa djuplodande böcker och att lyssna till musik är min flykt från verkligheten. Under den senaste tiden har jag blivit djupt berörd av bröderna Westös texter i boken ’Åren’ med många igenkänningsfaktorer, eftersom författarna är i samma ålder och har liknande musiksmak och erfarenheter från resor till utlandet som jag. 

Dessutom fick jag ta del av deras kommentarer kring texterna och hur de minns sitt liv och sin familjehistoria på en tillställning på ÅST i höstas. Härigen tänker jag på minnets makt och hur vi erinrar oss det som hänt en gång i tiden flera år och decennier senare. Vid sidan av läsningen har jag också tagit mig till den svenska duon Smith & Thells album ”Acoustic in Isby” – helande toner och vackra stämmor speciellt i låtarna ’Nangilima’ och ’Yatzy’, som gett mig mod och förtröstan.

Om den begränsade tiden: Apples co-founder Steve Jobs sade i sitt hälsningstal till studerande vid Stanford University ”Your time is limited, so don’t waste it living someone else’s life”. Detta var år 2005, sex år innan han gick bort. Jag har alltid beundrat Apples designer Jony Ive mer än Steve Jobs som person, men Jobs hade en poäng i det han sade, redan då medveten om den sjukdom som tog hans liv alltför tidigt.

Ingen av oss kan åstadkomma allt i detta liv, så för en större genomslagskraft är det klokt att fokusera på det du kan förverkliga inom en begränsad tid. För att vara mer konkret har jag denna gång gett tre nyårslöften, som inte gäller bara i år utan i en överskådlig framtid.

1. Jag vill ge mer tid och finnas till för mina närmaste. Det gäller både seniorerna i vår familj, samt mina syskon och våra ungdomar. Ungdomarna har dock det bra och lever sina egna liv, som det ska vara. Men vi ska finnas här då de behöver oss, så länge vi har hälsan kvar.

2. Jag vill arbeta aktivt i skärgården och för skärgården. Det jag avser är att bidra till en livskraftig Åboländsk skärgård genom entreprenörskap och konkreta gärningar. Mer om detta senare, då vi publicerar den digitala plattformen för A’pelago Experience, samt programmet för A’Pelago Initiative som äger rum på Skärgårdscentrum Korpoström i augusti.

3. Jag ska spela mer gitarr och njuta av konserter och uppträdanden nu när det igen är möjligt efter pandemin. I november ska vårt eget band göra en välgörenhetskonsert tillsammans med några mer kända artister.

Det finns ett fjärde löfte jag avgav redan innan julen; detta löfte för mig tillbaka till min alma mater Åbo Akademi. 

Jag har fått stor utdelning av min studietid på 1980-talet med ett aktivt socialt liv och flera nära vänner att tacka ÅA för. Vi knöt även livslånga vänskapsband med de grabbar (läs: absolut inte gubbar) som bildade MENSS-orden i slutet av 80-talet. Näst intill otroligt, men vi har faktiskt träffats kontinuerligt varje höst i 35 år och vad är mer värdefullt än det: ett brödrakskap där vi kan vara oss själva och dela med av oss både glädje och sorg. I vårt sällskap finns inga titlar, bara en äkta respekt för varandra.

Jag tänker även på den tid jag har fått vara medlem i delegationen för Stiftelsen för Åbo Akademi. På den tiden (året var 2008) var det brukligt att delegationens och valutskottets ordförande Toffe Taxell ringde upp och ställde den artiga frågan: ”Vi hoppas att du vill vara medlem i delegationen och bidra till att främja Stiftelsens primära syfte att upprätthålla universitetet Åbo Akademi.” Det är klart att man tackade ja till en sådan fråga. Detsamma gäller när jag blev ombedd att ställa upp i styrelsen för 7 år sedan. Men aldrig hade jag trott under min studietid att jag någon gång skulle bli vald till ordförande för delegationen. Detta är ett hedersuppdrag som jag tar på fullaste allvar: jag ämnar agera aktivt för donationer till bildning och forskning, samt främja det svenska språket och vår kultur i Finland. Jag önskar samtidigt engagera våra samtliga delegationsmedlemmar och alumner att aktivt agera som ambassadörer för Åbo Akademi.

Vårt syfte främjas konkret genom att Stiftelsen för Åbo Akademi kan attrahera nya donationer, samt genom att förvalta den placeringsportfölj som finns till förfogande på bästa möjliga sätt. Det senare ansvarar skattmästaren och Stiftelsens styrelse för. Donationerna behöver inte alltid vara stora i miljonklassen, ur många bäckar små kan kapitalet växa sig större med tiden. Jag är speciellt förtjust i begreppet ”den varma handen”, det vill säga att man aktivt bidrar till sin alma mater under den tid man ännu kan göra det i både ord och gärning.

Personligen har jag och min hustru etablerat en stipendiefond för ”Havet och Hållbarhet”. Vår avsikt är att utöka kapitalet i denna stipendiefond i år och under kommande år. Stipendierna kommer från och med 2024 att utdelas främst till forskare och studerande inom marinbiologi och hoppeligen bidrar detta till att Skärgårdshavet mår bättre på sikt.

Med en önskan om ett meningsfullt nytt år. Vi kan alla göra vårt för en bättre framtid, men ta i första hand om era nära och kära.

Här kan du läsa fler kolumner av Timo Ketonen. 

Timo Ketonen
Entreprenör och placerare, bor på Lillandet och i Åbo

Kultur gör gott (igen)

KOLUMN I ÅBO UNDERRÄTTELSER skriven söndagen 30:e oktober 2022

”Woke up early and the text of this column just came to me,

Culture feeds my brain and it feels good again.

Admiring art and listening to music at daybreak,

Living in a world of creativity, Let It Be.”

Inatt har vi ställt in klockan på vintertid igen. Jag tänker på sommaren och hösten och alla de kulturupplevelser av olika slag vi fått genomleva i år. Kulturlivet har kommit tillbaka efter pandemin och det med besked. Kultur gör gott (”kulttuuri tekee hyvää”) var mottot år 2011 då Åbo var kulturhuvudstaden i Europa. Utbudet av nya böcker och bokkalas, nya filmer, konstutställningar och musik i år har varit så storslaget att det är näst intill omöjligt att hinna ta del av allt. För min del har jag njutit av detta till fullo. Nedan några axplock av det rika kulturlivet i Åboland men ett par inslag av det internationella utbudet.

Konserter och musikupplevelser: vi har haft förmånen att se Pargasbandet She’s Leaving Home uppträda med en repertoar från deras nya album ’Marmalade Skies’ vid tre tilfällen: i Pargas gästhamn, på Brännskär och i Köpmans trädgård i Nagu. Deras unika arrangemang av välkända Beatles-låtar med klaviatur, bas, trummor och sång har bjudit på oförglömliga minnen och tillbakablickar i världens mest begåvade partnerskap Lennon/McCartneys rika musikbibliotek. Framförallt har solisten Myyris röst fascinerat publiken både i Åboland och på Beatles-festivalen i Liverpool i augusti. 

Sir James Paul McCartney fyllde 80 år i juni och just på hans födelsedag gjorde She’s Leaving Home en stämningsfull konsert i Pargas. Sir Paul själv med vänner gjorde en oförglömlig show i nästan 2 ½ timme i Glastonbury på midsommardagen. Otroligt! 

Själv var jag så begeistrad av detta att jag såg hela ’Get Back’ filmatiseringen (regisserad av Peter Jacksan) om hur The Beatles skapade sina kompositioner, samt deras sista live uppträdande på hustaket i Savile Row i London i januari 1969. Introt till denna kolumn var inspirerad av denna filmatisering och jag kan inte sluta förvånas över den begåvning som omgav The Beatles: hur lätt melodierna och arrangemangen kom till dem ännu i slutskedet av detta fenomenala samarbete av fyra polare från Liverpool. Musikupplevelserna har fått en djupare mening i och med gitarrlektionerna med Janne Engblom på Musikinstitut Arkipelag: han har en pedagogisk förmåga att lära ut både teori varvat med praktiska tips, således har flera Beatles-låtar såsom Get Back och Two of Us fått en ny dimension.

Erja Lyytinen och hennes band har bjudit på flera fina konserter i år: hon är inte lika känd i sitt hemland som ute i världen. Erja är en kompositör, singer-songwriter, samt blues- och slidegitarrist av rang, som spelat med bl.a. blueslegenden Joe Bonamassa. Hon har röstats på andra plats av Guitar World-tidningen år 2020 och valdes nyligen in i galleriet i musikmuséet FAME i Helsingfors: hennes trio uppträder i FAME 23.11. Denna vecka såg vi henne på Utopia Club i Åbo med musk från det nysläppta albumet ”Waiting for the Daylight” – ett riktigt rockalbum i min smak. Gitarristlegenden Carlos Santana har sagt om henne kort och gott: ”She is the future.”

Bokupplevelser blandat med musik har handlat om bl.a. bröderna Kjell och Mårten Westös nyutgåva ’Åren’, en mycket läsvärd och personlig samling av miniessäer omfattande deras minnen sedan pojkåren till nuet. De uppträdde med sitt coverband WHAT? I Framnäs i september och vi fick möjligheten att prata med dem igen på Café Tiljan i måndags. Rekommenderar boken varmt, den påminner lite om Kljells tidigare novellsamling ’Lugna Favoriter’, men har ett större djup med kanske något tunga minnesbilder om hur brödernas mor insjuknade mentalt och vårdades i flera episoder i Veikkola. Trots det, eller kanske snarare tack vare denna tragedi, finns det en stark underton av empati och värme i boken.

Konsutställningar: tror faktiskt att jag aldrig förut har besökt så många konstutställningar som i år. Skärgårdscentrum Korpoströms utställning ’Migration’ handlade om flyttningsrörelsen och vad migration i ett bredare perspektiv betyder idag. Mycket berörande och utrymmet i Korpoström lämpar sig väl för både tematiska utställningar och seminarier. I augusti 2023 kommer vi att arrangera vårt första A’Pelago Initiative evenemang om kreativitet, innovationer och kultur just i Korpoström. Vi ser fram emot det inkommande år.

I övrigt har Åbo bjudit på fina utställningar, bl.a. ’Moving Images’ på WAM är att rekommendera. Down by the Laituri-festivalen i augusti kombinerade konst med musik: konstnärinnan Johanna Oras presenterade sin konst och inredningskoncept ‘Kallary’ både på festivalen och på bostadsmässan i Nådendal. 

Den mest tankeväckande utställningen var Martina Snåres ’Emotions Faced’ i Sbeliusmuséet i september-oktober. Hennes berörande konst avbildar olika kvinnoöden och en av de fina målningarna med namnet ’Dotty’ fann sitt nya hem i vårt vardagsrum. Utställningar i skärgården och i Åbo varvades med ett besök på Lousiana Museum of Modern Art i Danmark, där vi besökte min syster Fia i augusti. 

Konsthösten avrundas idag med ett besök i vattenlagret vid Observatoriet, där vi ska skåda Roger Broos donationssamling med temat ’Mer än mina ögon kan se’. Det ska bli ännu en spännande kulturupplevelse.

Kultur gör gott: önskar alla ÅU läsare ett inspirerande vinterhalvår i kulturens rika värld.

Timo Ketonen

Entreprenör och placerare, bor på Lillandet och i Åbo

Distansarbete och coworking är en möjlighet för skärgården

KOLUMN I ÅBO UNDERRÄTTELSER

Denna gång skriver jag om ett kärt ämne som jag verkligen brinner för, det vill säga distansarbete i en kreativ skärgårdsmiljö. I skrivande stund befinner jag mig på Strandbo i Nagu, där uppkopplingen fungerar även i dessa semestertider, då mitt mobilnätverk hemma på Lillandet endast fungerar sporadiskt.

Jag hade förmånen att få vara med i en arbetsgrupp med företagare och näringslivsexperter i samband med projektet om en vägkarta för en framtida livskraftig åboländsk skärgård, finansierat av PBI Stiftelsen och Svenska Kulturfonden.

Vårt arbete hade sitt fokus i nutid och blickade framt till år 2030. 

Chefredaktör Tom Simola skrev i sin ledare (ÅU 30.6.2022) att trots att vägkartan är en bra sammanställning innehåller den ”få helt nya element”.

Det kan stämma när det gäller infrastrukturen, även om t.ex. Partel erhållit en betydande summa EU medel för att förse 18 nya områden i skärgården med fiberanslutning under åren 2022–2024.

I arbetsgruppen för företagsamhet och attraktionskraft försökte vi tänka utanför lådan. Vi kom fram till tre olika arbetshypoteser. 

Den första är att inget nytt händer och att företagande i skärgårdsmiljö fortsätter som förr. 

Det är inget fel på att lokala företagare gör som de alltid gjort, men detta skapar inte tillväxt eller nya arbetsplatser i skärgården.

Våra egentliga hypoteser som ska testas är två:

1. Archipelago 3.0. Det nya normala är att de flesta företag tillämpar en hybridmodell och fysiska möten krävs inte i samma mån som tidigare. Skärgården är redan nu ett område som individer söker sig till och här erbjuds en unik och kreativ arbetsmiljö. Detta gäller i synnerhet för de bolag som utvecklar i det digitala ekosystem som en medlem i arbetsgruppen, ÅU kolumnisten Mårten Mickos kallar för Web 3.0, det vill säga nästa fas av internet och applikationer i den virtuella verkligheten.
2. Hållbarhetsnäring. Det investeras massvis i hållbarhet nuförtiden. Många initiativ är så små ifråga om anläggningar och personal att de lämpar sig för utlokalisering till skärgården. Som konkreta exempel kan nämnas t.ex. tillverkning av vassröjningsmaskiner eller elektriska propulsionssystem för segelbåtar och turistbåtar, samt mindre fartyg.

Det finns fler forskningsrapporter som visar att distansarbete i en hybridmodell gynnar arbetstillfällen, den fysiska hälsan samt produktiviteten för experter inom olika branscher som bygger på kompetenser inom t.ex. produktutveckling och IT (jag hänvisar till en artikel i affärstidskriften Forbes 4.2.2022).

I en färsk enkät publicerad av Företagarna i Finland uppgav 21 procent av närmare 10 000 företagare att distansarbetet inverkar på deras lokalbehov. Hela 36 procent anser att behovet av lokaler i tätorter minskar något eller avsevärt.

Detta har vi även fått erfara i sommar i diskussioner med vårt nätverk av företagare, IT-bolag och privata placerare, samt placeringsfonder som investerar i uppstartsföretag.
Som en konkret följd av det jag beskrivit ovan har jag tillsammans med Patrik Anckar grundat företaget A’Pelago Experience Ab.

Bolaget är registrerat på Lillandet med ett kontor på Airisto Marina. 

A’Pelago Experience är ett nytt koncept för entreprenörskap, kreativitet och innovation. 

Initiativtagarna drivs av visionen om en kreativ och livskraftig skärgård som upprätthålls på ett hållbart sätt. 

Vår andra plats för coworking-rum är Strandbo i Nagu och vi hoppas kunna samarbeta även med Skärgårdsstiftelsen i Korpoström samt med lokala företagare i Pargas och Nagu.

Läs fler kolumner av Timo Ketonen här

Timo Ketonen
Entreprenör och placerare, skäribo på Lillandet, född och uppvuxen i Åbo